Han trycker, jag skriker – det är så vi jobbar

Det blev en tur till naprapaten idag igen. Vi (han) hittar bara fler och fler nya grejer som gör vansinnigt ont på min kropp, varje gång jag är där.

På slutet gjorde det bitvis så ont att jag stönade, pustade, frustade och då och då även skrek rätt ut.

Skojade och konstaterade att jag i alla fall kanske borde f.ö.r.s.ö.k.a. att skrika aj, aj, aj, så att förbipasserande och väntande patienter inte tror att det försiggår någon Happy ending.

Väl hemma råkade jag få syn på mig själv när jag passerade en spegel. Med megarufsig frisyr och med mascaran hängandes under ögonen, var jag ingen vacker syn. Kan mycket väl förstå att naprapaten hade en del att förklara för patienten jag passerade på utvägen.

20130729-121720.jpg
Stönande mascara-kladdis.