Heja heja!

Vilken.dag.det.blev.igår!

Med hela bilen fullpackad med Make och hejarklack var det förväntan i luften. Inte bara hos Maken som faktiskt var den som skulle springa, utan även vi i klacken var pirriga och hade fjärilar i magen.

Med ett startfält med 5-6 kenyaner och en marockan som sprungit halvmara på 1:03 tidigare, samt Isabellah Andersson, räknade vi med att Maken som bäst skulle hamna på nionde plats av nära femhundra löpare.

Med lite skadekänningar och två veckors vila hade min Make som mål att ta sig runt, helst joggandes hela tiden och att kroppen skulle hålla. Skadefri hade han kanske tagit sig runt på 2:15, men nu blev det ett lopp helt utan förutsättningar.

Efter 8 km mötte vi upp Maken första gången. Han såg oförskämt pigg och glad ut.

20130630-114520.jpg

Svårt att inte vara glad med en sådan trevlig klack.

Efter lite fika tog vi sats för att heja (heja) på Maken genom Stadens centrum. Där gick nämligen banan upp och ner runt flera kvarter, så vi hade chans att heja (heja) flera gånger. Vid det här laget hade även Svägerskan och hennes familj anslutit direkt från flygplatsen efter semestern i Turkiet. Svägerskan aka Löparfia tog sonika ett kvarter med Maken medan vi andra stod redo att heja (heja).

Vid det här laget började vi även bli tjenis med de löparna som låg ett par minuter före Maken. Vi ses vid nästa gata, tjoade vi när de glada löparna passerade precis innan vi skruvade upp påhejningsnivån när vår man i spåret närmade sig.

20130630-121326.jpg

Sen slängde vi oss i bilarna och tog oss till målgången.

Här kommer loppets populäraste deltagare, summerade speakern när vi jublade Maken i mål på den fantastiska tiden 2:09:57. Knän och övriga kroppen höll, hela vägen.

20130630-121638.jpg
Lyx med egen massör i hejaklacken.

20130630-122343.jpg
Bästa klacken.

Sen bjöds det på efterfest hos Bobbo, Maria och Lovisa. Maken fortsatte att se oförskämt pigg och fräsch ut. Tröttast var nog vi som hejat på.

Det tar på krafterna att ropa Heja Heja.