Vi säger väl att det var två för husfridens skull

Maken och jag var ute och gick i helgen.

Titta, ser du rådjuret? utbrast Maken.

Ja, svarade jag.

Det hade blivit ett fint skott på den, fortsatte min mordiske Make. Skottet skulle träffat precis snett framifrån och mitt i prick!

Öh? Framifrån, sa jag frågande. Menar du inte snett bakifrån, träff vid bogen och sen ut framtill på rådjuret?

Nej, den stod ju med huvudet hitåt, gestikulerade Maken.

Ha ha, det gjorde den ju inte! sa jag. (Eller gjorde den det? Såg jag så fel? Det tänker jag aldrig erkänna.) Jag kanske såg ett annat rådjur. Ett som stod åt andra hållet. (Det gjorde jag inte, det var du som såg fel!) För jag tyckte i alla fall att det var bäst skottläge på rumpan. Den lyste ju vit och fin. (H.U.R. kan du hävda att det är skottläge snett framifrån när rådjuert står och flashar hela rumpestumpen?!)

Rumpan? utbrast Maken. Då var det nog två olika rådjur vi såg, för jag såg inte tillstymmelsen till rumpa på m.i.t.t. rådjur. Och den stod ändå rätt nära där vi gick.

Mitt rådjur stod en bit längre in, sa jag. (Varför tvivlade jag ens på mig själv?)