Jag vet att Kalla är bättre, men hon har faktiskt övat längre

För ett år sen hade jag skakat på huvudet och tvärvägrat. Jag hade sagt att det där var i.n.g.e.t. för mig. Gör ni det, men nä, sånt där gör inte jag.

Sen kom den där tanken. ”Hur svårt kan det va?” Och ja, så här i efterhand har jag ju förstått att det var rätt svårt – men inte omöjligt. Verkligen inte. Men då, när jag anmälde mig i somras och insåg att jag skulle tvingas se skräcken i vitögat, då var jag inte så tuff.

Tårar har det krävts längs med vägen. Både för att det gjort ont fysiskt och psykiskt. Mest psykiskt. Den där känslan av att inte kunna och så rädslan för att skada mig. Förbannad och livrädd om vartannat. Men så envis.

Jag köpte utrustningen i mitten av december. Stod på dem för första gången den 27 december. 8,5 mil fick jag ihop fördelat på sex tillfällen genom att åka land och rike runt för att hitta snö. Jag vill bara att ni känner till bakgrunden.

Två månader (56 dagar) senare genomförde jag Tjejvasan.
Jag tycker banne mig att jag är värd ett Bragdguld.

20140228-231102.jpg
Jag vann inga spurtpris, men jag fick en medalj. Hejaklacken försåg dessutom hela kvartetten med varsin nalle.