Kan väl inte jag hjälpa att det inte fanns nåt kul där inne

Han har då förmågan att få det att se ut som om jag tvingar honom att göra olika saker.

Som nyss, när jag öppnade skåpet för att ställa in lite grejer, men hann inte ens släppa skåpsknoppen innan han var där inne och inspekterade. Och sen tittade han på mig som om j.a.g tvingat honom att vara där.

Men jag är oskyldig. Jag lovar.

20140320-221642.jpg

Nästan frivilligt

Ikväll ska vi gosa, lovade jag imorse.
Jag hann inte mer än innanför dörren förrän han påminde mig.
Jag ska bara äta lite först, sa jag. Sen så…

Såg honom lufsa iväg mumlandes Jag ska bara, jag ska bara…

När jag ätit färdigt var han puts väck. Tillslut hittade jag honom på ett nytt sovställe. Nu sitter vi i soffan och gosar som utlovat.

20140318-203809.jpg

Paus

Har nått en ny fas i livet.

Den kallas visst verkligheten, säger de äldre. Har den senaste veckan gjort en massa trevliga saker utan att ens tänka på att ta fram mobilen och fota en del av det som sker. Jag har haft så trevlig/roligt/mysigt att jag för en kort stund stannat upp och tänkt att detta borde förevigas, men sen har jag istället låtit det trevliga/roliga/mysiga fått fortlöpa och jag har passat på att njuta av det istället. Där och då.

Har på allvar funderat på att begränsa mitt användande av sociala medier en tid. Kanske på sikt. Kanske för gott. Har nått en punkt då jag inser att det tar mer energi att hålla mig uppdaterad än vad det ger. Stress. Stressad av att alltid veta allt. Vissa talar om teknikstress när inte tekniken fungerar. Jag har teknikstress – för att den fungerar. Att det ska krävas Facebook för att få veta om någon är gravid, kär, nyanställd, glad, ledsen, nyduschad, nybajsad, ja vad det än kan vara, känns bara mer och mer tragiskt för varje dag som jag tänker på det. Jag rullar igenom Instagramflödet för att minuterna senare få se exakt samma bilder en gång till när jag kollar fejjan. Jag förstår inte grejen.

Sen jag skaffade idakoden har telefonen aldrig varit så tyst. ”Ja, jag läste det” kan jag få som svar ibland när jag berättar om något som har hänt mig.

Jag inser ju att jag har skapat det här själv. På sätt och vis.

Trodde nog att jag både kunde delge online och i verkliga livet, men någonstans tappade vi bort varann. Jag och verkligheten. Om det inte är försent vill jag tillbaka.

iDA-koden fortsätter. Kanske inte lika ofta som förut. Kanske inte riktigt i samma stil heller, men jag behöver nog en kanal ut för att ventilera mitt trams. När det gäller allt det där andra, då vill jag gärna slå en prat. Om du vill berätta att du väntar barn, ska gifta dig eller bara att du har en sån himla bra eller dålig dag så vill jag gärna höra det. Men jag kommer inte läsa det på Facebook.

Lille Petter

Det är den där jobbiga perioden nu. Den där som alltid kommer, fast man alltid hoppas att man ska slippa den här gången. Men den kommer alltid.

Varje gång blir jag lika överraskad. Det går liksom inte att förbereda sig. Plötsligt så är det bara dags och det går inte att värja sig. Vet inte vad som är värst, själva överraskningen i sig eller bara vetskapen om att det går inte komma undan.

Jag har ju trots allt genomlidit ett par sådana här perioder i mitt liv och jag tycker nog ändå att jag har utvecklat någon form av hållbar strategi för att göra det hela så uthärdligt som möjligt. Till exempel så har jag utvecklat mitt logiska tänkande och lärt mig göra konsekvensanalyser. Erfarenheten har också lärt mig att aldrig vara barfota eller i strumplästen när det är skarpt läge.

Det är dags för spindel-vaknar-perioden också känd som spindel-dödar-perioden.

20140310-233118.jpg
Ett av dagens slagfält.

”Om jag slår så, men missar, då hoppar den ner där… flytta på de grejerna… …hoppar ner där var det, springer bort där… där borde jag få in en träff, om inte annat så får jag trampa på den eller krossa den med toapappret jag slitit åt mig…”

Sen när allt är rekat börja själva handlingen – om inte spindeln anat ugglor i mossen och tagit till flykten, varpå jag måste improvisera.

Kvällens jakt slutade med att jag vann. Till slut. Tappade bort den jäkeln en gång då jag missbedömde hans första move, men med skrik och hög puls löste det sig som sagt, till slut.

På tiden

Det var oundvikligt. Det ena ledde till det andra. Kalla det snöbollseffekt om du vill, men vårkänslorna svallade i blodet från solens varma strålar tidigare idag. Det spelade ingen roll att det hann skymma, Maken tog på sig pannlampan och gjorde slag i saken.

Det var helt enkelt dags för grillpremiär nu ikväll.

20140309-193330.jpg

Nu

Det kan ju knappast ha undgått någon att helgen bjudit på en försmak av våren. Krokusarna har i princip vuxit upp och slagit ut mitt framför ögonen på oss.

20140309-123249.jpg

För min och Makens del har det innefattat en hel del motion i det fina vädret och att njuta av solen sittandes på trappen.

Men det absolut bästa på hela helgen har varit den efterlängtade altanpremiären.

Nu börjar livet. Igen.

20140309-123039.jpg