Hej alla vänner av Idakoden,
Svägerskan här. Jag har fått den stora äran att gästblogga och tänkte passa på att berätta om mitt söndagsäventyr.
Söndag lika med långpass (och nej, inte ett sådant man mäter med utan ett sådant man springer). Fråga vilken inbiten löpare som helst och du får samma svar, söndag lika med långpass…
Alltså gjorde jag mig redo på förmiddagen för dagens genomkörare. Som vanligt är det lite knivigt med logistiken, men just denna dag skulle jag bli avsläppt utanför Lilla samhället och via skogsvägar ta mig hem till föräldragården. Under tiden skulle min andra hälft (eller bihang som Fröken brukar namnge honom) ta sig till sina svärisar och invänta mig där.
Eftersom det var många år sedan jag tog mig den tänkta vägen senast så hade jag för en gång skull mobiltelefonen med mig, det har jag aldrig annars. Man vet ju aldrig vad som händer liksom.
Första kilometrarna gick galant, solen sken och jag kände väl igen vägarna. Det fina med att springa långpass är att målet för dagen är att vara ute länge, inte springa fort. Alltså kunde jag ta tillfället i akt att fota lite när spännande föremål dök upp! Van vid min fars stabila och rejäla jakttorn i trä, fascinerades jag storligen av denna variant.
För det första undrar jag hur man försäkrar sig om att inte ramla ned (om man mot förmodan tar sig upp överhuvudtaget). För det andra (och viktigast av allt); var sjutton packar man upp frukostfikan?? För det vet väl alla älgjägare att frukostfikan med varm choklad och äggmacka är det bästa på hela jaktdagen. Finns det en flygplansbricka att fälla ut? Eller får man hissa upp en fikakorg som står redo nedanför tornet? Och till sist, hur kommer man ned när benen har somnat och låst sig i ett läge? Nej, tacka vet jag jakttorn med skrivbordsstolar, gärna plats för två stycken och gott om möjligheter att sätta fram termosar, mackor och kanelbullar!
Efter att ha begrundat detta en stund fortsatte jag några kilometer till. Sedan började jag få svårt att hitta och hamnade på en ”återvändsgata” (=en skogsväg som slutade på ett hygge). Kunde dock roa mig med att kolla in denna skylt som stod ett femtiotal meter framför en jättehög mast.
Undrar exakt VAD som kan tänkas falla ned?
Det var ju bara att springa tillbaka till huvudvägen och testa andra hållet, vilket visade sig vara mer lyckat. Ända tills jag kom till en t-korsning med den värsta skogsvägautostrada jag någonsin sett. Här har någon haft storhetsvansinne tänkte jag och funderade på om jag skulle svänga vänster eller höger. Inget håll kändes egentligen klockrent och jag kände definitivt INTE igen mig. Försökte väcka liv i telefonen men dålig täckning ute i ingenstans gjorde att gps:en tyckte att jag var i Lilla samhället fortfarande. Ingen hjälp där alltså. Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag testar höger. Efter några hundra meter kom jag ut på ett enormt hygge och såg hur denna väg slingrade sig fram över hygget. Kände ännu mer att detta är inte rätt, misstänkte att jag var i närheten av landsvägen och tänkte att så fort jag såg industribyggnader så skulle jag vända. Japp, där såg jag byggnaderna, det var bara att vända, springa tillbaka och testa andra hållet. Sprang glatt någon kilometer då jag till min stora förvåning såg… Ta da: industribyggnader! WTF, jag var omringad! En t-korsning och jag har undersökt alla tre möjligheterna, vart tog vägen vägen liksom? Tänkte bedrövat att jag måste ha tagit fel långt tidigare, men jag hade ju varit så säker!
Då såg jag till min stora glädje att det var någon som hoppade in i en bil och kom körande mot mig i en blå pickup. Jag stannade denna okände man och frågade om han visste vägen via skogen till byn. Eh, han förstod knappt svenska, tittade frågande på mig och pekade bort mot landsvägen. Ja, det hade ju jag också räknat ut, men jag ville ju ta mig via skogen, det var ju poängen med hela äventyret, att slippa lite asfalt.
Jag tänkte först testa en nyanlagd väg bort från byggnaden men då mannen i bilen också valde denna väg, stannade jag, tryckte lite på telefonen (gps:en visade denna gång att jag var i grannbyn sådär 7 km bort), och så fort bilen försvann ur synhåll vände jag och sprang fort tillbaka längs autostradan. Skit samma i att långpass ska gå långsamt, nu ville jag hem så fort som möjligt och helst undkomma denna potentiella förgripare.
Ja, jag vet, fördomar, men man blir lite nojig när man är ensam mitt ute i skogen…
När jag såg industribyggnaderna igen så pustade jag ut och fortsatte de sista kilometrarna längs med landsvägen hem till föräldrarna. Nästan 18 km och en timme och 50 min senare var jag äntligen framme.
Värsta hejaklacken var samlad: Fröken med Maken, mina föräldrar, Bihanget och Lillpysen. Fick till och med peppning med fyrhjulingen sista upploppet!
Snacka om att fikan som plockades fram smakade fantastiskt gott! Jag beklagade mig lite att jag faktiskt inte hade hittat rätt hela vägen och att jag inte förstod vart jag sprungit fel. Far min frågade om jag hade sett en liten ynklig skogsväg ungefär rakt fram i t-korsningen? Jo, sa jag, under sista språngmarschen förbi hade jag faktiskt sett en igensnöad helt orörd väg. Jaha, sa min kloke far, hade du tagit den lilla skogsvägen så hade du haft 75 meter till våra marker och kommit fram precis dit du hade tänkt!
Men vad gjorde det, jag fick till årets roligaste träningspass och fick säkert minst 3 km längre sträcka än om jag hittat rätt 
Och vem vill inte umgås med dessa skönheter:
Skorna alltså (även om benen är helt OK också, he he).
Tack och hej leverpastej!
