Diktator

Alltså, jag ville bara bajsa. Det var morgon, vi hade precis gått upp. Det var snart dags för frukost. 

Var sak har sin tid. 

Men att mamman i huset behöver ett par minuters egentid på morgonkvisten är tydligen inte förhandlingsbart. Dock lyckades jag förhandla bort att ha sagostund med Kotten i knäet, men att inte ge ryggmassage när han stod på badrumsvågen mycket noga uträknat så att jag skulle nå honom, var uppenbarligen för mycket begärt från min sida. 

Som sagt. Jag ville bara bajsa. 

 

2 liter kom det ut ur den lilla kranen. Det borde vara fysiskt omöjligt. 

Kotten utvecklade någon form av manlig förkylning under fredagen vilket gjorde att natten till idag blev en prövning. 

Men det är ju i prövningarna som man blir stärkta och Maken och jag lärde om varann att han föredrar segtjock, gulgrönt halvmeterslångt snor med slemdregel medan jag mycket hellre tar en bajsblöja då och då. 

På inrådan av sjukvårdsrådgivningen (svärmor) så pallade vi upp sängen med diverse litteratur för att Kotten kanske skulle kunna få lite mera luft. 

 
Och så idag var jag på Apoteket och storhandlade. Japp. Joråsåatte. Shoppade så mycket att de bjöd in mig som hedersgäst till personalens julfest senare i veckan. Eller inte. Men kunde var’t!

Rivigt

Nä men jag skulle bara gå en sväng. Eller en runda. En runda är längre än en sväng, så en runda skulle jag gå. För att få lite distans på rundan tänkte jag gå genom skogen här hemma. En sväng kan man gå längs med vägen, men ska man gå en runda så blir det rätt jobbigt att gå längs med vägen hela tiden på grund av all trafik. 

Så jag gick till skogen (som en kort sväng långt dit ungefär), gick in i skogen, in på skogsbilvägen, tog mig över översvämningen och vidare in på  stigen. Över lite grenar, lite sly, mera sly, ett par rejäla träd och sen syntes inte stigen något mera. Chansade åt ett håll, gick vilse ett tag, höll krismöte med mig själv där beslut togs om att inte bryta ihop, lyckades med logiskt tänkande och öronens hjälp hitta tillbaka. 

Uppskavd och riven på benen men glad över att känna igen mig. Så det blev ingen runda. Det blev en halv runda, en och en halv sväng ungefär. 

Nu blir det aloe på benen.  

 

Profetia

Nä men det var väl en vanlig helg som passerade får man väl ändå lov att påstå. Förutom det där att jag höll på att bränna upp mitt hår när jag var hos Åsa på inflyttningskalas. Det var väl inget konstigt med det egentligen, mer än att det var lite onödigt dramatiskt. Och att folk började klaga på att det luktade bränt hår. Som om det var mitt fel.

För jag kan inte riktigt släppa den där pyrande känslan att det hela ändå på något vis var planerat. Man hänger inte ljusstakar i hårhöjd annars. Eller rättare sagt, man hänger inte ljusstakar med sådant citat i hårhöjd.

Det verkar misstänkt. Det är allt jag säger.

20150208-222900.jpg

Manlig

Jag är en glad person, ser allt från den ljusa sidan. Positiv, gladlynt, gillar att göra roliga saker. Livet är ljust och glatt. Allt löser sig! Negativa kommentarer struntar jag i och jag fokuserar alltid på allt positivt. Alltid. Jag är en glad skit.

Men det var innan den här förkylningen från helvetet bröt ut. Det där med att vara gladlynt ligger lite på hyllan kan man säga. Att livet är ljust är svårt att se i min svarta tunnel.

En stegrande bacillföljetong som utan tillåtelse utspelat sig i min kropp under veckan. Det började med halsont. Sen försvann rösten. Sen kom hostan som idag fick femmorna att tro att jag skulle dö på plats där i kapprummet under deras bildlektion. Sista steget i den här skräckberättelsen är mitt vänsteröga. Rött. Sveda. Gegga. Skjut mig nu.

(Eller nej, gör inte det, men ge mig en Ipren.)

20150116-210506.jpg