Hipp hurra

I tisdags bjöds det på korvstroganof till middag i det Frökenska hemmet.

Husmanskost i all enkelhet. Inget speciellt kan tyckas, men den var specialbeställd dagen till ära av hushållets födelsedagsbarn. Sen dundrade gästerna in lagom till efterrätten, då det bjöds på lite sned, men god tårta och chokladbollar el grande.

20140912-064127.jpg

Duckface

Var hos Svägerskan och bihangen häromkvällen och visst, pysarna har blivit större, de har fått mer kunskap i vad som är socialt accepterat och hur man för sig i möblerade rum, men trots allt detta så känner jag att jag fortfarande har en del kvar att lära dem. Jag har ju en tradition med de små liven att vid lämpade tillfällen försöka överföra lite kunskap till dem, sånt som inte ryms i den normala läroplanen för skolan.

Som sagt, pysarna har blivit större och de där tillfällena blir inte riktigt lika ofta, men nu sist gavs äntligen tillfälle att introducera ”anknäbben” när man äter Pringels-chips. Jag visade ”smal” näbb och Maken den breda varianten.
Storpysen drog det ett steg längre och korsade de båda sätten.

20140720-220952.jpg
Ingen copycat här inte.

Fem år

Tänk vad tiden går fort. Man tror liksom inte det när andra säger det. Men nu har det redan gått fem år sen vi blev man och fru.

Det var en fin dag. Det var det. Verkligen. Mycket kärlek. Många vänner och familjemedlemmar att dela den med.

Ikväll firade vi med att äta på Mejeriet i Högsby. Bara vi två och med fin utsikt.
Myspys.

20140704-222407.jpg

Ensam är inte stark. Kom inte här och säg att löpning inte är en lagsport.

Idag vankades det lopp för Maken. Tjugoen kilometer i Staden avverkades tillsammans med ganska många andra i Malkars halvmara.

Andra året i rad som Maken sprang. Och det gick bra. Det gjorde det. Vi som hejade utökade våra hejningsplatser med två extra stopp i år, så lite kan vi nog hävda att det var vår förtjänst att han sprang in under två timmar.
I alla fall lite vår förtjänst. Lite.

20140628-202658.jpg
Where’s Waldo?

I krig hade han knäckt mig med en gång

Det pågår psykisk terror här hemma.

Jag sitter i hammocken. Maken slår sig tyst ner bredvid mig och börjar tälja.

Jag: Vad gör du för något?

Maken: En smörkniv.

Jag: Nä det är det ju inte.

Maken (Vänder och vrider på saken och inspekterar orimligt noggrant): Du får väl se.

Jag: Men ge dig! Vad är det?

Maken: (Ger många orealistiska förslag varpå nyss nämnda fråga upprepas.)

Jag (en aningen frustrerat): Vad.ska.det.bli?

Maken (väljer istället den tysta vägen): …

Jag: Säg då. Vad ska det bli?

Maken: …

Jag (inser att tystnaden är etter värre än dåliga svar och att jag till varje pris vill veta): Men åååååh.

Maken: …

Jag (med viss tendens till hyperventilation): (Rablar olika förlag och gissningar.)

Maken: …

Ger upp och går (stampar i protest) in istället.

20140416-170335.jpg

Allt blir så mycket roligare då

Maken och jag ska ha gäster imorgon så ikväll ägnar vi oss åt alla de däringa förberedelser som krävs, så som dammsugning, våtmoppning, röja undan gammal skit som legat framme hur länge som helst, samt att provdricka morgonens drink.

20140410-213101.jpg

Många andra par har en sång. Maken och jag har en drink. Caipirinha. Den levde vi på i två veckor på bröllopsresan och har varit en stående favorit sen dess.