Göteborg 2016

Igår var det Göteborgsvarvet och det föll sig så udda att det endast var jag och Svågern som skulle springa i år. Svägerskan lyckades dra på sig en ond fot och Maken har också haft en del skavanker det sista året, så de fick stå över. Det passade ju förvisso rätt bra för då kunde sonen leka med Svägeskan och pappan och dessutom heja på lite längs med banan och sen möta oss i mål. 

I år var loppet tredje gången gillt för mig. För två år sen var jag anmäld, men mitt i rehab och Tjejklassikern, så Varvet fick avstås. Förra året sprang jag varvet för första gången, fast i Åsas namn. För att inte behöva ställa mig sist i år när jag äntligen skulle springa i eget namn så sprang jag seedingslopp i Växjö i september förra året. Det gick ju bra, så igår placerades jag i startgrupp 10, med start 14:21. 

Pirrig som alltid innan och med höga förväntningar på mig själv. Förra året sprang jag på 2:07, i år ville jag fixa 2 timmars-gränsen.

Bra väder. Ibland sol, men mest svalt och lite mulet. Bra uppladdning med mat, dricka och shake. Prolong i vätskebältet. Det kändes bra. Jag hade bra förutsättningar. Visste att jag var tvungen att snitta 5:39 för att klara 2 timmar. Låg bra till ända till 17km, där var det trångt och det var svårt att hålla motivationen uppe när man fick sicksacka. Så mycket lättare att känna sig trött när det inte flyter på riktigt. Kämpade dock på fast jag så hur klockan sprang iväg. 

På upploppet stod svägerskan och gormade att jag skulle öka om jag ville klara 2 timmar. Jag som trodde det var kört. Kutade på som tusan. Min egen klocka stannade på 2:00:01. Officiell tid blev exakt 2:00:00, så får väl vara nöjd. Minsta möjliga marginal att misslyckas på. 

Nästa halvmara sätter jag under 2. Då ska jag ha min etta först. 

Inget jag planerade

Men visst hoppades jag att det skulle gå bra idag på loppet. Har inte sprungit en mil i ett sträck sen i höstas och inte alls så mycket på asfalt. Målet och förhoppningen var att benen skulle klara milen vilket innebar att jag skulle klara Ölandsbron. 

2700 personer startade och allt kändes urbra. Toppenväder och massor Med glädje. Hade klockan med mig och såg att jag med lätthet låg på en snabbare tid än vad jag vanligen gör. 

Högbron klarades av med lätthet och sen fick jag följe av en Herba-kollega under brons sista kilometer. Det var trevligt med sällskap. Vid 10 km kändes det tråkigt att ge upp. Fortsatte för att se hur långt jag skulle hinna/orka. 

Lite ont i knäna, men konditionsmässigt gick det jättebra. Vid 15 km tänkte jag gå, men då var det någon som anade att bilen borde komma snart, så då pinnade jag på lite till. 

Vid 16 km kom förvarningscyklisterna och vid 16,45 blev jag omkörd av mållinjen. Helnöjd med min insats.  

   

Picknick med vänner satt fint efteråt. 

Out of control

I torsdags blev jag uppringd av en långdistanslöpare från Hålans kommun som undrade om jag ville vara med i deras klubblag och springa stafett idag, lördag. Det var ju både hedrande och kul att de ringde just till mig så jag tackade ja. Nya erfarenheter, tänkte jag, trots att nya erfarenheter tenderar att göra mig lite nervös. 

Sov hos päronen inatt och imorse insåg jag att jag hade glömt en del av mina kläder hemma. Hade en uppsättning av allt så slapp ju springa Ankeborg eller liknande, men lite störande att inte ha allt med mig som jag tänkt. Gillar inte att inte ha full kontroll. 

Nä, precis. Kontroll är min grej annars blir jag nervös… Fråga mina tjejklassikerbrudar om nervositet innan ett lopp där jag faktiskt haft kontroll. Japp. Vi kan väl sammanfatta detta äventyr som att det var en läxa i personlig utveckling, så att säga. Saker jag i.n.t.e. hade kontroll på den här gången:

  1. Loppet. 
  2. Hur man genomför en stafett. 
  3. Vilka jag skulle vara på lag med, förutom långdistansaren då. 
  4. Vilken klubb jag skulle springa för. 
  5. Bansträckningen. 
  6. Om det var asfalt eller grusväg. 
  7. Var jag skulle möta upp. 
  8. Hur långt jag skulle springa. 
  9. Klädsel. 

Ingenting där inte som skulle kunna rubba mina nerver. Nejdå. Lugn som ett asplöv. 

För att göra det hela ännu mer spännande åt jag inte min vanliga tävlingsfrukost eftersom jag var hemma hos päronen. På vägen till loppet ringde jag och pladdrade med min kära Svägerska. Kände att jag behövde tala med någon som känner nervösa tävlingsjag. 

  

Äh, väl på plats så löste sig ju allt. Räknade ut att jag borde tillhöra Ålems OK, så frågade sonika efter det gänget i sekretariatet. Sen såg jag långdistansaren och anslöt mig till hennes gäng, men efter stövlade damen från sekretariatet och ifrågasatte om jag ”v.e.r.k.l.i.g.e.n. var rätt? För d.e.t.t.a. är i.n.t.e. Ålems OK”. Det visade sig att jag visst tillhörde Målilla/Mörlunda SKI. 

Långdistansaren avslöjade att hon researchat mitt Lidingöresultat. Att jag uppgett 6 minuters tempo, ev lite snabbare som förväntad hastighet till dagens lopp, när vi talats vid i torsdags trodde hon var för lågt tilltaget när hon såg Lidingöresultatet. Insåg i samma veva att jag glömt pulsklockan hemma. Fick bli att springa på känn. 

20150411-234408.jpg

Så gick starten och vi åkte med bil runt och stannade på olika ställen och hejade på varann. Sen blev jag avsläppt och fick värma upp. Min sträcka var drygt 4,5 km. Hann bli jättenervös innan, men också taggad när växlingarna började. Så blev det min tur och jag sprang utav bara hundan. Missade första kilometer-skylten så blev positivt överraskad när 2k dök upp. Det var varmt och jag pressade på så mycket jag orkade. Sen kom backen de varnat för, där blev jag omsprungen av ett av motståndarlagen. Typiskt. 

20150411-234604.jpg

När jag växlat vidare var jag skitslut. Om det berodde på annorlunda matuppladdning eller att jag faktiskt sprungit snabbt var helt omöjligt att avgöra. När vi kom i mål alla så såg jag på resultatlistan att jag sprang på 23’23, vilket gav en kilometertiden på 5’06! Supernöjd. 

Personlig utveckling ja. Nya erfarenheter och nya kontakter. Mycket nöjd med att jag vågade säga ja. 

Tuffa tag

Idag fick jag möjlighet att träna på arbetstid. Inte friskvårdstimme, som vissa arbetsgivare erbjuder. Nej då. Det här var ännu bättre. Kollegan frågade om jag kunde ta hand om sexans idrottslektion, så jag fick chansen att träna tabata, lägga upp passet precis som jag ville och dessutom ”plåga” mina kära adepter. Jätteroligt!

Och visst var de med på noterna och kämpade på jättebra. Stönade och stånkade gjorde de som värst under magövningarna. Och redan efter lunchen beklagade de sig över ont i benen och mage. Mohahaha!

Får se om det blir hissen upp till klassrummet för eleverna imorgon…

20141202-211420.jpg

Bokslut

Åh vad trevligt vi hade det i fredags, tjejklassikertjejerna och jag. Ja, jag är förstås också en tjeklassikertjej, vill bara förtydliga det.

Det bjöds till middag och så summerade vi och mindes tillbaka till de olika loppen med hjälp av olika kategorier. Bästa loppet? Värsta? Roligaste? Största överraskelsen? Vilken skulle du vilja göra om? Och så vidare. Så kul att höra allas tankar och minnen igen och faktiskt nästan uppleva det igen. Sen fnissade vi rätt friskt åt våra olika morgonritualer som vi har fått stå ut med under det här året.

Jag hade dagen till ära på mig ALLA mina klassikermedaljer. Visst, jag lät som en koskälla så fort jag rörde mig, men det var det helt klart värt. Jag menar, hur ofta finns det annars tillfälle att ha dem? Nä, just det.

20141101-142632.jpg

Sen blev det kaka. Var tvungen att dokumentera, för jag brukar inte göra mig till så värst vad gäller efterrätter, men den här gången så. Mascaponecheesecake á la Leila.

20141101-142644.jpg

Stort

Igår blev fröken intervjuad på ett webseminarie om Makens och min träning. Hur coolt är inte det då? Att de ville höra från m.e.j. om våra framgångar med träningen.

Så klart jag ställde upp. Jag är ju jättestolt över våra deltagare, allas utveckling och att vi ska starta upp en grupp till. Hur fränt är inte det då?

Alla tränar på sin egen nivå, det är ju det fina. Vi peppar varandra och gläds åt allas framgångar. De som kommer på vår träning är en härligt salig blandning av både ungdomar, personer över pensionsåldern och allt däremellan. Fantastiskt.

Vi samarbetar med andra träningsgrupper över hela landet och har i nuläget deltagare både i Kalmar och Skellefteå. Vi själva tuffar på i Timmernabben som vi har gjort sen början av september och nästa vecka startar vi upp i Oskarshamn. Hur stort är inte det då? Jättestort faktiskt.

Vill du eller vet du någon som vill veta mer om vår träning och vår fyraveckors träningsutmaning går det bra att skriva en kommentar här eller skicka ett mail ida@idakoden.se eller hitta idakoden på Facebook, så får du mer information. Vi vill gärna bli ännu fler. Vi har ju så kul ihop när vi tränar!!

20141028-095416.jpg

Mission completed – Tjejklassikern del 4

Då var jag i hamn. Tjejklassikern 2014. Fyra grenar. Fyra tjejer. Vilken känsla!

20140928-214708.jpg

Fick frågan för ett och ett halvt år sen, om att vara med. Tyckte det var ren idioti. Men sen. Hur svårt kan det vara? Jo, bitvis jättesvårt. Till exempel vasan. Det var en pärs. Men efter varje gren så nöjd. Idag knöt vi ihop påsen med Lidingöloppet 10km.

Hade ju fördel av att ha sett delar av banan igår och fått höra både Makens och kusin Andreas erfarenheter från loppet. Ett par informativa youtubeklipp gav dessutom bra tips på hur man skulle tänka i början av loppet.

Så sagt och gjort. Efter att ha hejat på Lillpysen som sprang 1,7km, var det dags för oss.

20140928-205713.jpg

Fick en plats långt fram, så när startskottet gick hängde jag på så gott det gick. Ann-Sofie och Åsa hade jag framför mig. Målsättningen med tävlingen var att behålla min hittills ständiga tredjeplats, eller – om allt kändes bra – kämpa om andraplatsen.

Hade svårt att beräkna vad som var rimlig tid. Hade 1:10 först som mål, men blev så osäker på benet att jag bitvis pratade om 1:20 och till och med 1:30. För ett år sen spang jag tjejmilen, platt asfaltsbana på 1:04. Men nu terräng.

20140928-211117.jpg

Men sen gick allt bra. Kände mig stark och höll ett hyfsat bra tempo. Klarade de första fem på under halvtimmen och tänkte att om inte Aborrbacken tar för lång tid, så kanske jag kan komma in runt timmen.

Sen sprang jag ifatt Åsa vid 6 km, tog mig runt första gången vid 7 km. Från 8 km klarade jag att ha henne bakom mig. Ända.in.i.mål.!!

Jag kom alltså tvåa i vårt gäng!!!! Weehoo! Med sju sekunders marginal till Åsa. 58:00 blev tiden, bara sex minuter efter Ann-Sofie och åtta minuter från att få silvermedalj och med det sagt behöver jag väl egentligen inte poängtera att jag är supernöjd med dags prestation.

Och med genomförd Tjejklassikern.

20140928-214324.jpg

Här kan du läsa om Tjejvättern och Vansbro tjejsim om du missat det.