Stämt möte

Var på utbildningsdag i Nässjö igår tillsammans med Åsa och Robin. Upp i ottan och sen roadtrip. Trevligt och helt värt det, må jag säga.

Eftersom både Åsa och jag lider av tvångskissignödigsyndrom så fick det på ditvägen bli en spontan kissepaus/bensträckare i Vetlanda.

Jag drar mig alltid för att gå in på (mer eller mindre) offentliga tjottor, men här blev jag minsann positivt överraskad. Här var så rent och fräscht att jag lätt hade kunnat dukat upp en picknick och hängt kvar där hela dagen.

Om jag inte haft annat inplanerat vill säga.

20140824-161917.jpg

Guldvittring

Gick upp extra tidigt idag eftersom Svägerskan strök mig medhårs igårkväll och frågade så snällt så snällt om jag kunde fixa hennes tävlingsfrissa.

20140813-180519.jpg

Eller medhårs… Behövs inte mycket för att locka mig att fläta. Sagt och gjort. I morse fixade jag den mest strömlinjeformade frisyren som jag kunde göra.

20140813-114902.jpg

Känner faktiskt guldsmaken i munnen redan. Å hennes vägnar då förstås.

På’at

Det regnade hela förmiddagen. Jag hade tänkt att springa. Men det regnade.

Hittade på tusen anledningar till varför jag inte kunde springa i regn.

Sen kom jag på att man visst kan springa oavsett väderlek. Man blir bara lite extra blöt om det råkar regna. Så jag gav mig iväg.

Som belöning till min beslutsamhet kom solen fram. Inte en regndroppe under hela passet. Tackar!

20140811-140404.jpg
Eftershake i solen.

Närsynt

Vi går i väntans tider här hemma. Ja, egentligen är det väl jag som väntar lite mera än alla andra. Det är lite ångestladdat, men det var dags. Inte så att folk har sagt något eller så, men vi (jag) kände ändå på oss att det var hög tid att ta tag i det där nu. Dessutom har jag ju under senaste året nämnt för Maken att det är dags att göra något åt saken, att vi kommer inte komma undan. Det är något som måste göras helt enkelt.

Ja, jag vet ju förstås att det helt är upp till mig att avgöra. Det är ju min kropp och framtida utseende det handlar om, men det var många beslut som skulle tas och jag ville ju inte helt lämna Maken utanför. Han har ju så att säga en stor del i det hela och det här påverkar ju även honom. Klart han fick göra sin röst hörd.

Men ångest var det ja. Mycket kan man ju googla sig fram till: var hjälp finns att få, priskalkyler och om man vill ha en eller två, till exempel. Förväntad leveranstid kände vi båda att vi hade ett aningens hum om vad som var rimligt att hoppas på.

Internet i all ära, men allt hittar man inte där, därför rådslog jag med både svägerskor och väninnor som genomgått samma process tidigare när paniken växte sig som allra störst häromdagen. Jag till och med drog in Svågern och mina vänners vänner i mitt ältande under en grillkväll, där Svågern blev så engagerad att han brände kycklingen på grillen (bara lite). Kände väl sen att det bara var att komma till beslut. ”Det blir konstigt att se dig sån”, sa Maken, ”men man vänjer sig nog”.

Igår var det i alla fall dags. Nervöst stod jag med nummerlappen i handen och väntade på att det skulle bli nummer tretton. Maken hade inte tid att vara med, för det var tydligen något som var ”lite viktigare på jobbet än att slösa en halv semesterdag på sånt där”.

När det äntligen blev min tur hade jag fått vänta så länge att jag hade börjat vackla igen, tittat på andra möjligheter. Men en snabb men artig övertalning, genomförd betalning och sen var allt över.

Nu återstår bara att vänta.

Så om två veckor får jag alltså mina nya glasögon. Det blir en lång väntan. Valde jag rätt? (Hinner jag tänka många gånger fram tills dess.)

20140807-142018.jpg
18 selfies ur olika synvinklar att skicka till dem som inte närvarade på grillfesten.