Inget jag planerade

Men visst hoppades jag att det skulle gå bra idag på loppet. Har inte sprungit en mil i ett sträck sen i höstas och inte alls så mycket på asfalt. Målet och förhoppningen var att benen skulle klara milen vilket innebar att jag skulle klara Ölandsbron. 

2700 personer startade och allt kändes urbra. Toppenväder och massor Med glädje. Hade klockan med mig och såg att jag med lätthet låg på en snabbare tid än vad jag vanligen gör. 

Högbron klarades av med lätthet och sen fick jag följe av en Herba-kollega under brons sista kilometer. Det var trevligt med sällskap. Vid 10 km kändes det tråkigt att ge upp. Fortsatte för att se hur långt jag skulle hinna/orka. 

Lite ont i knäna, men konditionsmässigt gick det jättebra. Vid 15 km tänkte jag gå, men då var det någon som anade att bilen borde komma snart, så då pinnade jag på lite till. 

Vid 16 km kom förvarningscyklisterna och vid 16,45 blev jag omkörd av mållinjen. Helnöjd med min insats.  

   

Picknick med vänner satt fint efteråt. 

A girl gotta do what a girl gotta do 

Idag blev det att uppdatera vår- och sommargarderoben tillsammans med Svägerskan. En heldag i Staden med bara ett syfte: att shoppa!! 

Tycker väl att vi lyckades rätt okej. 

 

Hela grejen avrundades med sushi och Svägerskan vidhöll sin tradition att inmundiga dessa med hjälp av kniv och gaffel.  

”Du får inte skratta åt mig” sa Svägerskan. ”Jag ska försöka” sa jag. 

 

Kvällen avslutades med att Maken och jag åkte och köpte fler galgar.  

Hejarklacken

Det är alltid så mycket lättare att springa när det är någon som hejar på. Någon som ropar ”Bra kämpat Ida! Nu är det inte långt kvar! Heja, heja!”

Idag efter närmare 13 km är man glad för vad man får tag i när gemeneman är upptagna på sitt håll.  


De såg i alla fall intresserade ut, även om de inte tjoade så mycket. 

Out of control

I torsdags blev jag uppringd av en långdistanslöpare från Hålans kommun som undrade om jag ville vara med i deras klubblag och springa stafett idag, lördag. Det var ju både hedrande och kul att de ringde just till mig så jag tackade ja. Nya erfarenheter, tänkte jag, trots att nya erfarenheter tenderar att göra mig lite nervös. 

Sov hos päronen inatt och imorse insåg jag att jag hade glömt en del av mina kläder hemma. Hade en uppsättning av allt så slapp ju springa Ankeborg eller liknande, men lite störande att inte ha allt med mig som jag tänkt. Gillar inte att inte ha full kontroll. 

Nä, precis. Kontroll är min grej annars blir jag nervös… Fråga mina tjejklassikerbrudar om nervositet innan ett lopp där jag faktiskt haft kontroll. Japp. Vi kan väl sammanfatta detta äventyr som att det var en läxa i personlig utveckling, så att säga. Saker jag i.n.t.e. hade kontroll på den här gången:

  1. Loppet. 
  2. Hur man genomför en stafett. 
  3. Vilka jag skulle vara på lag med, förutom långdistansaren då. 
  4. Vilken klubb jag skulle springa för. 
  5. Bansträckningen. 
  6. Om det var asfalt eller grusväg. 
  7. Var jag skulle möta upp. 
  8. Hur långt jag skulle springa. 
  9. Klädsel. 

Ingenting där inte som skulle kunna rubba mina nerver. Nejdå. Lugn som ett asplöv. 

För att göra det hela ännu mer spännande åt jag inte min vanliga tävlingsfrukost eftersom jag var hemma hos päronen. På vägen till loppet ringde jag och pladdrade med min kära Svägerska. Kände att jag behövde tala med någon som känner nervösa tävlingsjag. 

  

Äh, väl på plats så löste sig ju allt. Räknade ut att jag borde tillhöra Ålems OK, så frågade sonika efter det gänget i sekretariatet. Sen såg jag långdistansaren och anslöt mig till hennes gäng, men efter stövlade damen från sekretariatet och ifrågasatte om jag ”v.e.r.k.l.i.g.e.n. var rätt? För d.e.t.t.a. är i.n.t.e. Ålems OK”. Det visade sig att jag visst tillhörde Målilla/Mörlunda SKI. 

Långdistansaren avslöjade att hon researchat mitt Lidingöresultat. Att jag uppgett 6 minuters tempo, ev lite snabbare som förväntad hastighet till dagens lopp, när vi talats vid i torsdags trodde hon var för lågt tilltaget när hon såg Lidingöresultatet. Insåg i samma veva att jag glömt pulsklockan hemma. Fick bli att springa på känn. 

20150411-234408.jpg

Så gick starten och vi åkte med bil runt och stannade på olika ställen och hejade på varann. Sen blev jag avsläppt och fick värma upp. Min sträcka var drygt 4,5 km. Hann bli jättenervös innan, men också taggad när växlingarna började. Så blev det min tur och jag sprang utav bara hundan. Missade första kilometer-skylten så blev positivt överraskad när 2k dök upp. Det var varmt och jag pressade på så mycket jag orkade. Sen kom backen de varnat för, där blev jag omsprungen av ett av motståndarlagen. Typiskt. 

20150411-234604.jpg

När jag växlat vidare var jag skitslut. Om det berodde på annorlunda matuppladdning eller att jag faktiskt sprungit snabbt var helt omöjligt att avgöra. När vi kom i mål alla så såg jag på resultatlistan att jag sprang på 23’23, vilket gav en kilometertiden på 5’06! Supernöjd. 

Personlig utveckling ja. Nya erfarenheter och nya kontakter. Mycket nöjd med att jag vågade säga ja. 

Hopp om livet

Vilken fin vårdag vi fick idag. Började dagen med en promenad.

20150328-204326.jpg

Vi njöt av solen alla tre.

20150328-204430.jpg

Planterade och gjorde lite vårfint.

20150328-204623.jpg

Sen premiärgrillade vi i mörkret. Som vi längtat. Nu avslutar vi dagen med att fuska oss igenom Earth Hour.

Vi har släkt ner allt, men låter tv’n vara på. Oj, oj, oj, vilka busar vi är.

20150328-204532.jpg

Rock your sock. Snurra min jord.

Det var en händelserik fredag idag. Först och främst rockade vi sockorna på jobbet för allas lika värde. Annorlunda är bra. Alla är olika och unika.

20150320-232830.jpg

Sen var det dags för solförmörkelse. Knoddarna trängdes på skolgården. En elev hade med sig svetsglas att titta igenom. Coolt.

20150320-232838.jpg

20150320-232846.jpg

För övrigt var det ju dessutom vårdagjämning idag. Äntligen. Som vi längtat här hemma.

Trevlig helg!